Stormens öga

Några visdomsord från Eris (och Principia Discordia) innan jag går och lägger mig. Ah, det är helg. Jag kan sova. SOOOVA!

Att jobba

Joacim undrade hur lämpligt det egentligen var för mig att jobba heltid. Tja, det är det som jag försöker ta reda på. Fast man kan ju inte direkt kalla min praktik för ett riktigt jobb. Hittills har jag mest satt tillbaka böcker i hyllorna, hjälpt till att sortera böcker och annat som ska skickas vidare till filialerna och gjort diverse enformigt småplock som ingen annan har tid med och som jag i regel älskar att göra (när jag hade praktik för tio år sedan plastade jag in så mycket böcker att huden började spricka upp på händerna).

Och det funkar. Jag är kanske lite trött när jag kommer hem, men jag kan släppa allting från arbetsplatsen och koncentrera mig på det som är viktigt (det vill säga serietecknandet). Sedan går det förvisso långsammare att teckna och jag har ännu mindre ork till att städa än tidigare, men det är ju ingen större katastrof. Möjligtvis är det lite störande att inte kunna sova ordentligt förutom på helgerna.

Men antag att jag hade ett riktigt bibliotekariejobb. Hade jag kunnat släppa det lika lätt när jag kom hem? Eller hade det krävt mycket större engagemang av mig? Nu har jag ännu inte fått utföra några mer utåtriktade och sociala uppgifter, men jag misstänker att sådant dessutom tröttar ut en på ett annat sätt. I alla fall om man inte har det så lätt för sig på den punkten.

Jag vet att min hjärna lätt får kortslutning när det blir för mycket på en gång. Ibland har jag lagt viktiga saker åt sidan och bara förträngt dem, för att jag inte kunnat hantera dem för tillfället. Stress får mig att må dåligt, jag får liksom lite svårt att andas på något sätt. Vad jag däremot inte riktigt fått grepp om är om jag har det så mycket svårare än folk i allmänhet (förutom när det gäller den sociala förmågan. Där VET jag att allt inte står rätt till).

Vad säger hunden?

En sak som jag kämpat med den sista tiden är att teckna trehövdade hundar. Tro mig, det är fan nästan lika svårt som att få till korrekta persepektiv. Eftersom jag aldrig varit speciellt förtjust i hundar (vilket inte bara beror på att jag är pälsallergiker. De har liksom alltid gjort mig illa till mods av någon anledning), så har jag heller aldrig varit speciellt bra på att teckna dem. Nå, det finns massor av foton och annat att ta hjälp av. Problemet uppstår när jag kommer på att jycken ska ha tre huvuden och vips så blir teckningen som från början var rätt hygglig plötsligt helt mongo (får man säga mongo? Det får man väl?). Är det konstigt att till och med några antika konstnärer fuskat och bara gett honom två huvuden?

Hur som helst, det var egentligen inte vad det här inlägget skulle handla om. Jag har tecknat hunden så bra som det står i min makt. Ni får helt enkelt stå ut med att den ser lite fånig ut. Vad jag undrar är hur hundar egentligen kan låta när de blir klappade. Ljud av välbehag typ. Det bästa förslaget som jag fått hittills är "mrrrrr" som ska föreställa något slags vänligt morrande. Jag har hört att olika hundar har olika ljud för sig, men Kerberos är ingen särskild ras direkt så jag kommer helt enkelt välja det som låter bäst.

Perceptionsstörningar

Det var trevligt med besök i några dagar. Vi tog det mest lugnt, drack te, tecknade lite och snackade skit som vi brukar göra. Jag fick ljusslingor med små stjärnor som födelsedagspresent i förskott. Den ena pryder nu en av mina bokhyllor medan den andra hänger ner från vardagsrumsdörren.

Vi höll oss mest inne i mitt kombinerade sovrum och arbetsrum, eftersom Patrik inte gillade det skarpa ljuset från taklampan i vardagsrummet. Han är en sån där aspie som går runt glödlampor som en fräsande katt. Själv har jag nog aldrig haft några problem med starkt ljus. Faktum är att jag alldeles i början av min bekantskap med Patrik för typ tio år sedan råkade säga nåt i stil med "ju starkare ljus desto bättre, för då ser jag vad jag håller på med", och fick ett ganska surt svar tillbaka.

Om jag kan sägas ha några allvarligare perceptionsstörningar så rör de sig främst kring smak och konsistens på mat. Min mamma har berättat att jag fram till två års ålder åt nästan vad som helst, men sedan knappt ville äta någonting. Middagar har under större delen av min uppväxt varit förknippade med oro och obehag. Nästan allt kött går bort, liksom grönsaker med för slemmig konsistens, och smaken av smör och ost kan ge mig kväljningar. Så ser jag också ut som en mager fågelskrämma från dödsriket.

Städning och obefintliga böcker

Från det tredje kapitlet av "Theia mania". Fast det påminner onekligen om hur det brukar se ut hemma hos mig. Lägenheten slummar igen ännu snabbare nu när jag "jobbar" om dagarna. Efter att man kommit hem, har ätit och eventuellt handlat, vad vill man göra då? Inte städa i alla fall. Den tid och ork som finns kvar läggs givetvis på serietecknandet. Idag måste jag dock ta itu med städningen, för imorgon kommer Patrik på besök. Han arbetar inte som lärare på serieskolan i Vingåker längre, så han kan resa iväg lite som han vill nu.

Och apropå något helt annat... Fan, här har man varit glad över att The Narcissus and the Pomegranate, An Archeology of the Homeric Hymn to Demeter fanns att låna på ett bibliotek i Sverige, nämligen på stads- och högskolebiblioteket på Gotland, och så visar det sig när jag bad om att få fjärrlåna den att den inte alls finns där! De hade bara beställt den, men inte fått den eller nåt sånt. Det var ungefär som när jag glad i hågen begav mig till ett antikvariat i Göteborg, eftersom jag sett på nätet att de skulle ha ett ex av den senaste svenska översättningen av de Homeriska hymnerna, och fick veta att den boken var såld för länge sedan. De hade bara glömt att ta bort den från katalogen. Blä.

Praktik och utställningar

Hur går det på praktiken? Jodå...
Idag höll jag knappt på att ta mig ur sängen, eftersom jag sovit rätt dåligt under veckan. Det var väldigt länge sedan som jag jobbade från halvnio till halvfem om dagarna, så jag behöver nog lite tid till att ställa om mig. Att sova är dessutom en av mina favoritsysselsättningar. Redan när jag vid sex års ålder började på förskolan sörjde jag över att den tid när jag alltid kunde sova hur länge jag ville om mornarna var förbi.

Apropå något helt annat, så är jag inte den enda i familjen med en konstnärlig ådra. Min bror Mikael medverkade idag på en utställning på Sandvikens konsthall. Upptäckte dessutom att han har en blogg där han lagt ut lite bilder.

Själv kommer jag förresten medverka på en serieutställning på Nordiska akvarellmuseet som pågår mellan den 31 januari och den 14 mars. Jag har tyvärr inte riktigt tid eller ork att komma till vernissagen, men är väldigt glad över att jag fick vara med på ett hörn.

Tillbaka till verkligheten

Första dagen på praktiken. Klockan halvnio anlände jag lite lätt frånvarande på biblioteket efter att ha sovit i högst tre timmar. Det blir alltid så när jag ska iväg på något viktigt. Trots att jag steg upp efter bara ungefär sex timmars sömn dagen innan, för att bli trött och komma i säng tidigare, var det helt omöjligt att slappna av. Till slut var det lika bra att ge upp och istället sätta sig vid skrivbordet och teckna.

Jag kunde inte låta bli att känna att jag var lite av en loser som efter tio år återvände till samma praktikplats. Liksom, borde jag inte ha kommit längre under den här tiden? De måste ju tycka att jag är helt hopplös (fast när jag väl kom dit var alla förstås jättesnälla och de som kände igen mig sedan förra gången sade glatt "välkommen tillbaka!").

Idag fick jag inte göra just något annat än att sätta upp böcker. Jag gillar att sätta upp böcker. Det är en trevlig, nästan lite meditativ syssla. Man vet hur systemet fungerar och bara fortsätter att foga in nya delar. Fast det är förstås lätt hänt att man blir stående och läser också, ifall man råkar på en extra intressant bok.

I natt ska jag försöka se till att få lite mera sömn.